Globaliseringen och västvärldens kris

Martin Hedlund: Istället för en utveckling mot en global värld är alltså dagens globalisering snarare västvärldens kris, en kris som innehåller potential för framtida konflikter…

I och med Donald Trumps valseger i USA har antalet analyser i den etablerade pressen med anspråk på att förklara samhällsutvecklingen i Västvärlden formligen exploderat. Somliga menar att Trumps valseger markerar början för Västvärldens undergång, andra menar att Trump kom till makten på grund av nyliberal politik, och åter andra menar att det handlar om ett populistiskt bakslag frambringat av en alltför invandringsliberal politik.

Utan att påstå att det inte ligger någonting i den senaste tidens försök att förklara vad som händer, skulle jag vilja lyfta fram forskarparet Jonathan Friedman och Kajsa Ekholm-Friedmans tolkning av samhällsutvecklingen i Västvärlden. Sedan 70-talet har makarna Friedman, utvecklat en teoretisk modell som de kallar för ”global systemic anthropology” vilken syftar till att förklara förändringar i sociala system på en global skala. Enligt deras modell är den konventionella förståelsen av dagens globaliseringsprocess djupt felaktig – istället för en linjär utveckling sedan 1400-talet mot mer globalisering förändras sociala system i cykler av expansion och kontraktion. Paret Friedman menar att det vi idag kallar för globalisering utgör en sådan kontraktionsfas i västvärldens historia.

Dessa cykler sker dock inte jämnt över det globala rummet, snarare sker globalisering i ett socialt system ofta samtidigt som, och till och med beroende av att, ett annat socialt system expanderar. Detta ser vi tecken på idag – samtidigt som länder i Västvärlden öppnar sina gränser och pratar om globalisering så pågår en nationaliseringsprocess i Kina som är på god väg att bli världens nya ekonomiska centrum (de är redan världens största exportör). Ur det här perspektivet bör globalisering först och främst förstås som en krisperiod, något som föregår och leder till undergången för en befintlig samhällsordning. Istället för en utveckling mot en global värld är alltså dagens globalisering snarare västvärldens kris, en kris som innehåller potential för framtida konflikter.

Konkret menar Friedman och Ekholm-Friedman att dagens globalisering i västvärlden karakteriseras av:

  1. Massiv export av produktivt kapital till det nya centrumet (Sydostasien), och ett skifte från produktivt till finansiellt kapital – något som i sig bara är ett luftslott. Detta innebär att Västvärlden rör sig från ett samhälle av producenter till ett samhälle av konsumenter som lever på lånade pengar.
  2. Tilltagande horisontella och vertikala spänningar i samhället. De horisontella spänningarna handlar om sociala identiteter såsom etnicitet, religion, region och kön. De vertikala spänningarna handlar om ökad ekonomisk och social ojämlikhet, där stora delar av medelklassen rör sig nedåt medan den ekonomiska makten koncentreras till en allt mindre elit.
  3. Massiv invandring som, i ett läge av ekonomisk nedgång, fungerar destabiliserande och förstärker konfliktlinjerna i punkt 2.

Ur det här perspektivet innebär dagens globalisering en reidentifikationsprocess snarare än en upplösning mot en global gemenskap. Nationalstaterna i väst är förvisso under upplösning men i dess ställe sker en utveckling mot mindre identifikationsenheter, till exempel etnicitet, kön, religion, sexuell läggning eller regional tillhörighet. Det gemensamma nationella projektet är alltså på väg att ersättas av mindre projekt som alla drar åt olika håll.

För dessa självidentifierade kosmopoliter ter sig därför den tilltagande nationalismen i Europa och USA som obegriplig och som grus i maskineriet på väg mot den globala gemenskapen. Därför anser de att den tilltagande nationalismen i grunden är något omoraliskt som måste bekämpas.

Att den konventionella förståelsen av globalisering har missat detta beror, enligt Friedman och Ekholm-Friedman, på att de akademiker som utvecklat och använder sig av ”globaliseringsdiskursen” tillhör en kosmopolitisk elit som inte förstår att världen ser annorlunda ut för sämre bemedlade människor. Denna elit ser världen som ett smörgåsbord från vilken man kan blanda för att få den perfekta kombinationen. Deras erfarenhet säger också att det går alldeles utmärkt att mötas över kulturella gränser – att det aldrig är ett problem. Dock begränsar sig deras erfarenhet ofta till möten med andra eliter, de har råd att bortse från att multikultur alltid leder till etniskt präglade spänningar mellan samhällets mindre bemedlade medlemmar. Den konventionella förståelsen av globalisering som utveckling mot en global värld är därmed en snäv förståelse som är sedd från en priviligerad position.

För dessa självidentifierade kosmopoliter ter sig därför den tilltagande nationalismen i Europa och USA som obegriplig och som grus i maskineriet på väg mot den globala gemenskapen. Därför anser de att den tilltagande nationalismen i grunden är något omoraliskt som måste bekämpas. Enligt paret Friedmans modell är dock dessa reaktioner bara exempel på tilltagande vertikala spänningar mellan en globaliserande elit som får det allt bättre och en nationell under- och arbetarklass som märker hur deras tillvaro slås i spillror.