Bokrecension | Svenska konservativa profiler

Recension Svenska konservativa profiler, hos Ledarsidorna.se

Erik van der Heeg. Foto: Photo by Wilmarsgard

Att Pettersson väljer att tala om konservativa ”profiler”, snarare än – låt oss säga – konservativa ”tänkare” eller ”filosofer” blir uppenbart när man tittar på det persongalleri som träder oss till mötes. Det handlar här inte bara om filosofer av typen C-J Boström eller politiker som amiral Lindman, utan även om författare, som Erik Gustaf Geijer (den tidige, nota bene) och Werner von Heidenstam, skribenter, som Sven Lidman och Gunnar Unger, teologer, som JA Eklund och vad jag i brist på bättre skulle vilja kalla för rena ”livsstilskonservativa”, som den märklige och fascinerande greven Magnus Stenbock på Herrborums gods i Östergötland.

Svårigheten i att sammanställa en liknande volym som skulle fokusera på svensk konservativ teoribildning blir indirekt uppenbart när man läser Petterssons presentation av just Piteås Platon: den svenske statsfilosofen Boström. Den akademiska filosofin i Sverige har framför allt handlat om att på ett mycket praktiskt och idéhistoriskt unikt sätt forma en ämbetsmannakår. I Europa i övrigt kom hegelianismen att dominera det intellektuella livet. Oavsett om man var konservativ, liberal eller socialist kom Hegels tänkande inom ontologi, estetik, politik, etc., att bli den spelplan på vilket teoretisk reflektion och politisk teori spelades ut, komplett med den filosofiska begreppsapparat som utformats inom den hegelska filosofin. I Sverige gick detta värdshus förbi.

Vi behöver bara titta på vår sedan 1809 losslitna östra rikshalva, Finland, för att skillnaden skall bli tydlig. Genom filosofer som Johan Vilhelm Snellman har vi där en filosofisk svenskspråkig miljö som står i direkt förbindelse med kontinenten. I Sverige kom tyvärr Fyrisån att ersätta alla världshav; och när boströmianismen väl förlorade sin roll som statsfilosofi vad gällde produktion av byråkrater och statstjänstemän, ersattes denna raskt av Axel Hägerströms positivism, som i sin tur ersattes av dagens konglomerat av identitetsfilosofi och genustänk. Filosofi i Sverige har historiskt handlat mycket lite om teoretisk reflektion, utan fastmer om utformandet av en homogen statsapparat.

Med detta sagt är det inte så konstigt att politiska tankar av alla schatteringar, och inte minst de konservativa, kommer att handla om praktiska saker som lagstiftning, dagspolitik och kulturfrågor i vårt land. Som ett exempel kan man ta religionen, som lyfts fram i flera av Petterssons presentationer som en viktig pelare i den svenska konservatismens arkitektur. De teoretiska och filosofiska diskussioner som präglade Frankrike under laïcité-debatten eller Tyskland under det sena 1800-talets Kulturkampf, har i Sverige kommit att handla om kyrkans rättsliga ställning formulerad via praktiska politiska utspel i form av upprop och kulturartiklar. Även kyrkan i Sverige är ofrånkomligen en del av statsapparaten och dess transformation speglar utvecklingen av samhällsinstitutionerna i övrigt.

Av ovannämnda skäl är därför de presentationer som just handlar om politiska frågor, framför allt i anslutning till konkreta diskussioner om svensk lagstiftning, de som fascinerar mig personligen mest i Petterssons sammanställning, som kapitlet om Hans Järta och 1809-års Regeringsform (den bästa grundlag något land har haft, enligt min mening), den flamboajante Curry Treffenberg och diskussionerna kring ståndsriksdagen, eller amiral Lindman och rösträttsfrågan.

Konservatism är ingen entydig politisk hållning, vare sig i Sverige eller utomlands. Urvalet i Peterssons bok speglar till viss del hans egen politiska profil, men har en så pass stor bredd att den borde vara självskriven i bokhyllan hos envar som intresserar sig för svensk politik, oavsett ideologisk tillhörighet. Det kompakta formatet och de relativt korta presentationerna av de svenska politiska profilerna ger givetvis varje kapitel ett skissartat drag, men i gengäld kompenseras detta av de rika hänvisningarna till de medverkande personernas egna texter.

Petterssons bok är kanske inte den slutgiltiga presentationen av den svenska konservatismen, men en alldeles utmärkt vägvisare till ytterligare fördjupning i ämnet i fråga. Kort sagt: en bok som behövs och som vi har väntat på.

 

Erik van der Heeg

 

Recension: Simon O Pettersson, Svenska konservativa profiler

Realia Förlag