Recension | Svenska konservativa profiler

STIG BJÖRN LJUNGGREN – Piteå-Tidningen 2017-05-10

LEDARKRÖNIKA Ett exempel på att de ideologiska andarna har börjat vakna till liv igen är boken ”Svenska konservativa profiler”, av Simon O. Pettersson (Realia Förlag). Den presenterar översiktligt några av de svenska konservativa centralgestalterna med den tydliga ambitionen att ge bränsle till dagens politiska debatt.

Konservatismen har inte haft det lätt. Deras ambition att stå emot förändringar har misslyckas. Det samhälle de försvarat har sakta malts ner av en sällsam kombination av radikalism och ekonomiska framsteg. Det är vänstern, socialister och liberaler, som segrat.

Konservativa har ofta fått nöja sig med att få ängsligt stöd av dem som säger att ”vi vet vad vi har men inte vad vi får”. Och deras idealsamhälle, med respekt för auktoriteter och traditioner, eller värnet om nationen och hembygden, har försvagats. Andra naturligt framvuxna institutioner som kyrkan och kungahuset har också malts ner.

Inte ens naturvården och moralismen har de lyckats försvara, utan det är istället ideal som de gröna och moralvänstern lagt beslag på. För att inte tala om familjen, denna konservatismens främsta utpost! Denna har absorberats av förskolor och kvinnors frigörelse. De konservativa har hamnat i bakvatten.

Vem minns idag exempelvis den Piteåfödde konservative superstjärnan Christopher Jacob Boström?

Alla konservativa har inte släpat med i utvecklingens riktning utan försökt sätta ner foten. Och skapa mer handlingskraftiga politiska rörelser som försökt att efter bästa förmåga återupprätta det traditionella samhället.

Denna bok är tänkt att ge näring åt denna mer aktiva konservativa hållning. Vi lever i en tid när konservatismen blir mer radikal. Det finns till och med en sådan politisk tradition, ”radikalkonservatism”, en terminologi som dock inte boken diskuterar, fast ambitionen hela tiden ligger under ytan.

Boken lyfter nämligen fram en av de främsta radikalkonservativa tänkarna, Teodor Holmgren. Denne tog till sig en hel del lav vänsterns reformprogram, samtidigt som han motsatte sig kulturradikalismen, ungefär som många politiska högerpopulistiska rörelser gör idag. De blandar upp några av vänsterns idéer i en nationalistisk auktoritär förpackning.

En annan förebild för detta sätt att tänka var Rudolf Kjellén, professor och riksdagsman med starka högeråsikter. Han var den förste som började använda ”folkhemmet” som en politisk idé. För Kjellén var det nödvändigt med sociala reformer av den sort som socialisterna förespråkade, men i syfte att stärka hela svenska folket och landets sammanhållning. Som en enda stor familj.

Rudolf Kjellén myntade därför termen ”nationalsocialism” i början på 1900-talet, ett ord som sedermera skulle få en annan klang än vad han tänkte sig.

Och det var från honom som socialdemokratin plockade sin framtidsvision, även om många tror att det var Per Albin Hansson som hittade på folkhemmet. Dock tar inte boken upp folkhemstankens konservativa ursprung över huvud taget, vilket är lite märkligt.

Min gissning är att vi kommer att få höra mer om konservatismen framöver. Vi lever i en tid när radikalismen byter skepnad, från att ha varit socialistisk och liberal kommer den framöver att vara högerradikal. Och försöka återupprätta det gamla samhället som vi trodde var bortraderat för länge sedan.